Så börjar vi från början.

Solen var på väg upp, det var kallt...-12 grader vilket är mycket när det gäller Skånelandet. Nordan kastade sina kalla vindar runt oss men vi skred modigt iväg mot skogen.

 Först skulle dock "trappstigen" bestigas, apuuuhh. Det var två steg fram o ett tillbaka i den hala snön. Men det knastrade så mysigt under sulorna, ja så som det bara gör när det är kallt. Vi tog oss alltså till sist upp för backarna o kom så upp i skogen.

Väl här uppe i skogen började min hjärna vakna o tanken slog mig då att den vanliga vägen mot hemmet igen, ner om en ganska brant backe, den är nog inte den smartaste vägen om man vill nå hemmet utan brutna lårbenshalsar. Det var alltså dags att tänka på en ny väg som inte var lika jobbig att ta sig ner för. Ja, valet var ganska lätt då det endast finns två andra, varav den ena är ännu brantar än den först tänkta så det blev alltså backen ner förbi Kockenhus slott, den borde vara sandad om Krapperups folk skött sig, Krapperups stiftelse äger de flesta markerna här omkring. Ja då var det utrett så vi styrde kosan mot Kockenhus slott. Tänkte ta vägen genom granskogen, ganska mysigt med snötyngda granar. Tänk vilken skillnad ett N har i ett ord, så fel det blivt om jag skrivit snötyngda grannar, ja, ja, bara en parentes i promenaden.

Här är vi så på väg in i grannskogen, nä nu skojade jag till det igen, granskogen ska det så klart vara. Då hör vi ett dundrande bakom oss, lät som en lite häst som kom i full galopp, det var ingen häst men väl en godissugen Labrador vid namn Jack. Han är som de flesta Labbar alltid hungrig. Förmodligen hade han fått korn på min godisficka långt borta för jag hörde hans husse vissla o kalla lååångt iväg. Men där satt han nu, som

limmad vid min godisficka.

Jazper inser sin litenhet i konkurransen om godis då Jack är med i bilden, ja som ni ser på bilden nedan.

Nu slog vi följe med Jack o hans husse, för att sedan möta Monica o hennes två småsura damer utanför deras hus. Nu vet Jazper att föra sig i damers sällskap eller....

Ja, ja, pinka på en sten kan man väl få göra trots damer finns i ens närhet, nöden har ingen lag, så det måste  gälla om man är nödig. Då fortsatte vi alltså genom damernas domän som ledde oss in i, den nu tomma, kohagen, i inlägget innan detta kan ni se en liten filmsnutt då Jazper tröttar ut de andra tre hundarna. Han gjorde sig till lite väl mycket o sprang rakt in i den enda buske som fanns i den stora hagen, slog en vurpa men hämtade sig ganska fort efter den förargliga kollisionen, pinsamt värre, det fanns ju damer att imponera på.

Sprintern i full fart. Efter detta roliga lek o bus så skildes våra vägar, vi traskade mot hemmet o kom hem trötta, frusna, hungriga o jäkligt sugen på kaffe o ett bloss, ja de två sistnämda gällde då alltså mig. Jazper dalade som ett höstlöv ner framför kaminen, sen låg han där resten av dagen o nu snarkar han som en grovarbetare i soffan, det rycker lite i tassarna, jag tror han drömmer om ruschen i kohagen.