Tänk positivt.

Jepp, den frasen har jag tragglat hela förmiddagen, varför? Jo för att jag är tvungen, dagen började inte så jättebra precis. Vaknade som vanligt strax efter 07.00, nu innebär det inte att alla mina sinnen är vakna bara för att ögonen är det. Jag missade att sovrumsdörren var i ett annat läge än den bruka. Misstänker att
katterna haft bus bakom den. Detta innebar att jag klapp höger lilltå i dörren, kan tala om att sinnet för smärta vaknade då. Fy satan vad ont det gjorde, men i stället för att börja svära, som sig bör, tänkte jag att jag ska vara glad för att ha en lilltå. Det finns säkert folk som inte har en. Att det sen gjorde jävulskt ont i den, so what, tänk positivt!! Jag haltade vidare o gjorde mina morgongöromål, in i köket för att göra frukost. Då, där inne i köket, hör jag ett svagt pipande ljud, eller ja mer gnisslande. Jag stod tyst o lokaliserade det till kylskåpet. Jag började lite nätt o knuffa till det, hoppades att det bara var något som kommit i kläm. Men gnisslet fortsatte. Nu bör man veta att M. Svensson inte tåler gnisselljud, i all synnerhet inte tidiga mornar. Så efter att ha lirkat o knuffat ett bra tag, utan resultat, så tog jag tag om hela kylskåpet o riste det, skakade på det o svor långa haranger. Då kom tanken igen, tänk positivt. Jag blev då medveten om att kanske kylskåp inte tåler denna behandling. Öppnade dörren för att se om lamporna lyste. Kan tala om att jag möttes av en kyla från kylskåpet, ja de har väl det i sig...att vara kyliga. Jag sa förlåt o hoppades att kylskåpet skulle fortsätta att visa sin kyla. Blev sen lite ångerfull då jag satte mig ner för att käka o hörde då att gnisslet kom från elementet, snett bakom kylskåpet. Vänder mig om för att joxa med termostaten, just då bestämmer sig Totto för att hoppa upp på köksbordet. Inget bra beslut, hans svans landade på min honungsmacka. Katten blev inte glad av att ha fått honung på svansen o jag blev inte så jättelycklig över att min macka var täckt med katthår. Ok, skatorna får  min macka till frukost, tänk positivt, skatorna kommer bli glada, bre en ny. Så var det då dags för promenaden, det var gråmulet o blåste friskt, ja, var ska vi gå?? Äsch, vi tar banvallen o hoppas vinden avtar, tänk positivt. Vinden avtog inte, så vi valde, läs Jazper, att gå ut på åkern o sen ta skogskanten hemåt, där är lä för nordanvinden. När vi kom ut i åkerkanten så hade grödan hunnit växa upp till ca 1 dm. De gröna stråna var fortfarande våta efter nattens regn. Jag hade INTE stövlar på. Jag började med att gå med höga benlyft o liksom sätta foten rakt ned, på så sätt undvek jag att bli våt om skorna. Men hur länge orkar man gå som en pelikan?  De höga benlyften blev efter ett tag inte så höga, ja sen struntade jag i det o gick som vanligt folk. Resultatet av detta blev naturligtvis att skorna blev våta, men snart är vi ute på lilla vägen som delar åkrarna, tänk positivt. Då vi sen kom till valet att gå genom skogen eller längs skogskanet i gräset där, ja då blev valet lätt. Om jag valt skogen skulle vi först vara tvungna att forcera en gigantisk lerig dyngpöl. Vi valde alltså vägen hem i skogskanten. Efter ca 20 m. fattade jag att jag valt fel. Visst jag hade blivit lerig om jag valt skogen, men sen hade stigen varit torr o bra att gå på. I skogskanten hade gräset växt, det var vått o i sin tur blev även min skor o strumpor det. Efter ett tag började vätan kippa mellan tårna, det blev halt inne i skorna, det blir gärna det om man smörjt sina fötter innan. Alltså halkvarning av högsta grad. Där slipprade jag mig fram o försökte tänka positivt....gående fotbad, ja men visst, kanon!!! Men efter ett tag började det bli kallt om fötterna, det var inte skönt, det isade i tårna o de ville till att börja utveckla kramp, men tänk positivt, ingen fotsvett i alla fall. Jag försökte verkligen att hitta alla positiva tankar, det var liiite svårt nu, trots att fåglarna kvittrade sina vårsångero Jazper hoppade runt o var sååå lycklig. Men, då, då kom droppen som fick skorna att rinna över, jag vrickade foten, det gjorde så förbannat ont. Tårkanalerna vaknade o släppte ut en tår i varje öga, bra att det fungerade, tänk positivt, ja ni hör, jag försökte verkligen även i det läget. Jag kunde inte stödja på foten utan fick halta/hoppa fram. Jazper tyckte då att matte var en riktigt kul figur o började hoppa runt även han. Där kom vi i skogskanten hoppande fram, de positiva tankarna började tryta i takt med att smärta spred sig i foten. Så kom vi fram till skogsstigen, inget vått gräs, inga hålor att vricka fötter i, endast ett kippande läte som kom från mina iskalla våta fötter o en outhärdlig smärta i vänster ankel störde harmonin. När vi så kom fram till vårt lilla kapell, då förbereddes en begravning där, stora svarta likbilen stod parkerad utanför, hur positivt var det? Kom sen ut på vägen som ledde oss mot hemmet, kände hur jag gick med slokat huvud, haltande o våt om fötterna. Tänk positivt, det var iaf inte min begravning......tror jag.