Solsting.

Knasigt namn, sol, ja det fattar jag, men sting?? Hur som helst så tror jag att jag hade en mild känninga av ovanstående fenomen idag. Jag, vilket många vet, hatar denna värme så därför ställde jag klockan för att komma upp o ut på hundpromenaden TIDIGT !!! Med rödsprängda ögon traskade jag iväg med Jazper o klockan var då 08.05. Det var då ganska skönt o svalt, det kom lite sjöbris som svalkade  lagom. Vi styrde kosan ut på banvallen, ja va fanken, vi tar hela rundan, det är ju ganska behagligt........ja just då. När vi kommit halvvägs avtog den lilla vind som blåste o det blev helt vindstilla, det dallrade av hettan i solen. Jag ångrade då mitt korkade beslut om att gå den rundan, hur jäkla dum får man vara???? Nåja, vi var ju tvungna att ta oss hem så det var bara att traska på. 
Jazper började flämta , om jag hade kunnat hänga ut min tunga som han gjorde, ja då hade jag definitivt gjort det. Jag fick en sådan lust att hoppa ut i den gröna åkern o slicka i mig daggdropparna, men då det började komma mer o mer folk så insåg jag att det hade sett ganska konstigt ut, så jag lät bli. Jag blev lite orolig för Jazper, hans ynka päls ger ju ingen isolering för solstrålarna, så jag hade honom vid sidan så min kroppshydda skuggade honom. Sen gällde det att sikta in sig på de små träddungar som finns längs banvallen. Vi släpade oss fram o så stod vi där o hämtade andan i den lilla skugga där var, sen vidare till nästa dunge. Det dammade om oss o andedräkten var nog mest puffar av någon form av ånga, den sista kroppsvätskan som lämnade min uttorkade kropp. Jag började känna mig lite yrslig, fan tänkte jag, jag håller på att få solsting, borde ha någon form av huvudbonad på nu i dessa tider. Är det ett tecken på att man håller på att bli gammal?? Jag tog min koppelfria hand o la som skydd på hjässan, jag vet, det har sett ut som om jag gick i djupa tankar då på vår promenad, men vad gör man?
  Jag svettades som en gris o började känna ett illamående, jisses, bara jag klarar mig hem!! Räddningen blev då vi kom fram till gamla hästhagen, där är gräset manshögat, eller ja kvinnshögt, för det är lika högt som mig. Det var svalt o daggvått där inne i skuggan under träden. Där slog vi oss ner, Jazper o jag. Jag tog det våta gräset o gned i pannan på både hund o mig, Jazper låg då i det svala gräset o jag såg hur han njöt. Jag följde hans exempel o la mig bakåt, gud vilken skön svalka som spred sig i huvudsvålen. Livsandarna började sakta återvända till oss, livet började bli ganska härligt igen. Där låg vi matte o hund o tittade upp i trädkronan som skänkte oss svalka, du o jag Jazper sa jag o han sa, ja du o jag matte...kanske solstinget inte släppt helt vid närmare eftertanke.
När vi legat där o tagit igen oss så var det dags att ta sista etappen mot hemmet o vattenkranen. Jag reste mig o kände att jag blivit våt i hela baken o på ryggen, oj då, ja men vad var väntat när man legat där rak lång i det daggvåta gräset. Jag smög mot utgången från hagen, tittade åt vänster, folktomt, skönt då har jag ingen bakom mig som ser det våta. Kan ju starta rykten om att jag har kraftiga inkontinensproblem, pinkar upp på hela ryggen, inte kul. Vi smög då ut på banvallen o gick hemåt. Efter ett tag hörde jag hur det knastrade i gruset bakom mig, jag gör en helomvändning o jo, där kommer en cyklist. Hon måste ha undrat varför jag valde att gå baklänges. Nåväl, vi kom hem ganska utmattade o jag lovade både mig själv o Jazper att aldrig mer en sådan lång promenad i solen. Nä det får vi spara till de mulna o regniga dagarna som jag hoppas kommer mycket snart.