Jakten på grankvisten.

Det var inte tänkt från början att promenaden idag skulle tas i skogsmiljö, men är man så korkad att man inte tar på mössan i dessa vintertider så ändras planerna efter hur vinden blåser. Jag fick alltså motvind o ändrade genast kurs då öronen började kylas ner under  +6 grader. När vi så kommit bort i skogen kom jag på att jag fått tips på FB om att undulater gillar att pyssla med grankvistar. Aha, lilla Hjördis ska få en kvist, är jag nu i skogen kan jag passa på o knycka en liten sådan. Nu är det så att granar endast växer uppe i skogen,  där jag befann mig var det endast bok o ek. För att ta sig upp i skogen så blir det just som det står...upp, det är inte vilken uppförsbacke som helst, det är Björkerödliden o den är inte rolig. Där ligger massor med knyckliga stenar o blöta löv, det hela livas upp med lite lera o en o annan bergknalle. Sa jag att den är mycket brant, om inte kan jag meddela detta, den är mycket brant.
Hur som helst så påbörjade vi klättrandet, inga problem för Jazper, han har fyra ben o liten rumpa, jag har två ben o stooor rumpa, ganska taskiga odds för min del, man blir lkraftigt baktung trots framåtlutande gångstil. Av ansträngningen kände jag av en lätt yrsel, kan inte ha varit för den snabba stigningen för en snigel dansande hambo hade lätt susat förbi mig.
Nåja, väl uppe om den hemska backen började ansiktet återfå normal färg efter ett tag o utandningen kom i takt med inandningen, so far so good. Såja, nu går vi mot lilla granskogen, men det var inte helt lätt det heller. Efter dygn av regn så hade den lilla bäcken blivit en å, ja den man måste ta sig över för att komma till granarna. Det blev en balansakt som en lindansare hade avundats i resten av sitt liv. Visserligen hade jag inga graciösa steg, ej heller så jättebra balans, men jag kom över torrskodd o det är en bedrift i sig.
När vi så nådde granskogen insåg jag att jag antingen borde ha haft med en liten stege eller stolpskor, jag äger inga stolpskor så det var ju inte så konstigt att de inte var med på promenaden, stegen hade blivit lite klumpig att ha på ryggen, då hade jag aldrig klarat av att ta mig upp om Björkerödliden. Där stod jag alltså o tittade upp på grenarna som jag inte kunde nå. Hoppa högt, javisst, men vem kan det, inte jag utan att riskera benbrott i nedfallet. Slokörade gick vi vidare, min blick var inställd på lågt växande granar, men det var Jazper som hittade den, duktig hund. En liten planta stod där o var endast en halv meter hög, lagom för mig, inga hopp behövs här. Jag tog en liten kvist på granen som säkert förlät mig o tyckte det var skönt att bli av med den där långa utstickande saken som gjorde resten av den lilla granen lite oproportionerlig, nu blev den snygg o jämn i sin form. När uppdraget var utfört gick vi nöjda mot hemmet, men bara efter några steg började det regna, så vi gick i regn resten av vägen hem.
Väl hemma, våta o småfrusna skulle jag då göra vid till Hjördis, ny sand o hirskolv, bort med fröskal o så till sist, in med grankvisten. Fågel höll på att svimma av skräck av det gröna buskiga eländet som placerades i buren. Kan säga att hon suttit o stirrat på denna kvist hela dagen o sett jävligt sur ut. Nu i kväll tog jag bort den o Hjördis blev glad o upphörde med sin matstrejk.
Ja allt detta jobb till ingen nytta, snacka om otack är världens lön.