onsdag 11 augusti 2010

Så kan det gå......

....eller inte. Jag kan alltså knappt ta mig fram på mina fötter, vilket ju är det vanligaste sättet att gå. Visst, fötter är bra att ha men jag hade varit hemskt glad om jag sluppit hälarna. Varför buktar dom utåt, de är ju då som byggda för att få skoskav. Köpte alltså nya gympadojjor för ett tag sedan, men pg.a. av rådande klimat har de inte behövt användas. Förra veckan var det då lite svalare o Jazper var som bekant skadad, då kunde jag passa på att "gå in" de nya skorna eftersom det endast skulle bli  korta promenader. Vilket misstag, nu var jag ju helt korkad som inte tog strumpor på, men jag glömde det när jag var i påklädnandstaget, sen när jag kommit ner om trappan o stod i hallen, ja då gittade jag inte gå upp igen. Jag kände på dojjan o den var så mjuk bak i hälen, lite madrasserad, finemang tyckte jag, de är ju som gjorda för mina hälar som alltid drar på sig skav. Vi traskade så iväg, jag med studs i stegen, jepp, det var i det skedet. När vi kommit en bit på väg då började det gnaga på höger häl. Ah, ja nu ska vi inte gnälla sa jag till Jazper, det blir nog inte värre. Kan tala om att det blev det. Men har man, som jag, en envishet som gränsar till dumhet då får man skylla sig själv. När vi gått ut på fäladen till gärdet, ja det var den rutten vi skulle ta, då gjorde det jävligt ont bara jag började på att ta ett steg.
På väg hem måste vi sett ut som om vi varit på besök mitt i slagfältet mellan nord o sydstaterna, där kom vi, båda två, haltande o iaf. jag hade nog en mycket märklig min, ja mer en grimas som inte inbjöd till att någon ens skulle vilja säga "hej". Efter mycket möda o stort besvär återkom vi så till hemmet. Jag fick av mig dojjorna o då höger åkte av kunde jag faktiskt höra när det sa "plopp" o då jag tittade ner på hälen var det en gigantiskt blåsa som vecklat ut sig, därav "ploppet". Nu förstår jag texten i melodin "Ta av dig skooorna...."
Nåja, jag fick alltså undvika de skorna nu på ett tag o försöka läka blåsorna, jo jag hade på båda hälarna, men den högra var värst o ondast. Det blev sandalerna nu som gällde. Så igår var det dags igen att testa gympaskorna, men nu, nu var jag preparerad med allehanda skoskavsplåster , salvor o strumpor. Det gick ju jättebra, jag kände inget så vi gick hela fäladen ut o då dristade jag mig att, ja va fanken vi tar vattenmöllerundan oxå, det var ju ett härligt väder. Men det skulle jag inte gjort. Blåsan måste ha legat där o lurpassat under plåster, salva o strumpa, för när vi kommit exakt till den punkten då vi var komna halvvägs på promenaden, då satte den igång o fylla sig med vätska. Satan i gatan vad det började göra ont. Ja, jag hade inget annat att göra än att trampa på i skolästen o lida, för hem måste vi ju. Mot hemmet, åter igen som en sårad soldat, grovt haltande o grimaserande stönade jag mig upp om backen som var sista biten innan vi kom in genom grinden.
Äntligen, av med skor, strumpor o plåster,, då hörde jag det där ljudet igen "plopp", ja blåsan kom på återbsök, lika ljudligt som sist. De som är känsliga kan skrolla ner o blunda för här kommer en äckelbild.
Ser ni hur stoor den är, den häver sig ut från hälen med minst 1 cm.
Mycket smärtsamt kan jag meddela alla som aldrig haft skoskav o blåsor.

Jag måste snart kunna använda dem, ser ju lite knasigt ut att komma i sandaler då temperaturen går mot nollan, är även risk för att jag kommer förfrysa en o annan tå vid svalare temperatur.
(Så,  nu kan ni som blundat o skrollat ner titta igen.)
Jag kan iofs ta på raggsockar o ha i sandalerna, men kanske folk skulle stirra ännu mer då än om jag kom haltande med en olustig grimas i ansiktet.
I går tog jag på mig de gamla trotjänarna, mina ingångna gympadojjor, det var som att "komma hem", ja nu var jag ju hemma vid påtagandet, men ni förstår vad jag menar. Nu kan vi gå till världens ände sa jag till jazper. Det skulle jag inte sagt, för promenaden gick inte utan problem. Här kommer ett tips till alla som ser lite dåligt:
Klipp inte tånaglarna efter duschen på morgonen UTAN glasögon. Det gjorde jag och resultatet av detta var att jag klippte snett o in i tån, det gjorde ont, det blödde, jag svor, men det slutade inte blöda för det. Jag plåstrade om lilla lilltån o trodde den skulle nöja sig med det. Men jag tror inte den var riktigt vaken då, kan berätta att den vaknade halvvägs ute på promenaden. Då, ja då började denna lilla tå att protestera mot den tidiga misshandel den varit utsatt för. Jag stannade vid en stolpe till staketet till kohagen måste ju ha något att hålla i för balansens skull, trist att stå där o tippa omkull mitt ute på banvallen utan sko o strumpa på. Tog alltså av skon o strumpan, plåstret oxå för det hade knöcklat ihop sig till en liten klump. Nu går det nog bättre,  trodde jag ja, när jag fått på allt igen o började gå visade det sig att jag klippt, inte bara i huden utan även klippt så det blivit en tagg på naglen som skar in i granntån. Vid varje steg så skar denna lilla nageltagg in i ringtån o som vanligt hade vi en bra bit kvar att gå innan vi var hemma.
Där kom jag så åter haltande mot hemmet med en plågsam grimas i ansiktet, folk måste tro jag avskyr att vara ute o promenera.
Idag tog jag det säkra före det osäkra, tånageln var ansad så den skulle inte göra någon skada, istället för gympadojjorna tog jag fopptofflorna. Guuud vad härligt att gå utan skoskav o nagelskav, men se då vaknade hälsporren o sa ifrån att dessa tofflor var inte gjorda för att gå på promenad med. Ja, snart vet jag inte vad jag ska ha på fötterna, några tips??
Tog nu på e.m. de nya skorna o skulle kolla läget lite, ja om jag kunde mjuka upp hälpartiet eller nåt. De hade utvecklat en ny dekoration på sidan, dekorationen bestod av åtta långa ben o en gigantisk kropp. Jag skrek i högan sky, slängde skon i trappan for ut genom dörren som en oljad blixt. Fy fan vilken megaspindel, jag gluttade lite på dörren, där satt den på golvet o stirrade på mig. Jag for då in till föräldrarna o skrek SPINDEL, farsan, ta SPINDELN.
Är det något som kan få fart på en 81- årig far så är det när dottern kommer o skriker SPIIINDEL. Han vet att jag blir helt hysterisk o det lönar sig inte att protestera om  att det ösregnar ute o han blir våt när han ska ut om sin dörr o in till mig. Han blev våt, men han besegrade spindeln o kom ut med liket. 
När så lugnet lagt sig o jag åter stod i min nu spindelfria hall o tittade på mina nya gympaskor kom en snabb tanke. Vilken jäkla tur att jag inte är spindel o ska behöva "gå in" åtta skor, det hade tagit död på mig. 










4 kommentarer:

Anonym sa...

Du är banne mig inte klok!! Som jag skrattade när jag läste ditt inlägg!!! Ja, inte åt dig, för dig är det ju synd om. Nä, det är åt dina fenomenala ordvändningar och extremt målande beskrivningar. Ja himmel, vad det livar upp tillvaron att läsa din blogg.
"... trist att stå där o tippa omkull mitt ute på banvallen ..." hahahahaha - du är för rolig!
Hälsar
Annette

Birgitta sa...

HAHAHAHAHA!!! Annette skrev det så bra... så jag håller bara med! :D :D :D

Maria G sa...

Hahahaa!!!!!!!!!!

Mia sa...

Annette, Birgitta o Maria:
Ja, att jag inte är klok, det vet väl de flesta vid det här laget. Synd om mig??? Njae, jag har väl mig själv att skylla vad gäller skoskav m.m. Att jag sen kan glädja andra med mina galenskap är bara kul, ännu roligae är det att få sådana här kommentarer...det livar upp min tillvaro bland spindlar o skoskav. :-)