söndag 19 juni 2011

Tyko.

Ni som är på facebook vet att min älskade katt Tyko är död. Han dog i min famn natten till Pingstafton. Jag kan inte förstå det, jag VILL inte förstå det. Han har inte varit sjuk utan allt var precis som vanligt. Han o Totto lekte som de brukade på kvällen när jag skulle göra mig iordning för sänggående. När jag lagt mig kom Tyko upp till mig i sängen som han alltid gjorde. Jag klappade honom som vanigt o vi snackade ett tag. Sen satte han sig på nattygsbordet, ja han brukade göra det för att sen ta ett "tigersprång" därifrån o ner på golvet för vidare bus. Han hoppade men det blev inget "vidare bus", han vrålade ut ett ångestmjau, jag hörde hur han liksom tumlade runt på golvet. Jag for upp o tände, då såg jag honom ligga på sidan o flämta. Min första tanke var att han brutit ett ben. Jag satte mig hos honom o tog honom upp i famnen, han flämtade korta andetag, tungan hängde ut ur munnen. Jag klappade honom, pratade med honom men jag såg att blicken var tom, så efter ett kort ögonblick så kom det sista andetaget o han dog i min famn. Jag fattade inte att han var död, han som bara 10 min. innan busat med Totto. Min älskade Tyko var död!!!!
Jag ville inte tro det utan la honom i en transportbur, ja Jazper ville buffa på honom hela tiden så för att han skulle få vara ifred gjorde jag så. Men jag stängde inte luckan för om han vaknade så skulle han kunna komma ut. Jag måste varit i ett chocktillstånd för jag kunde inte gråta. Jag satte på datorn o gick in på FB o skrev där att han dött, jag såg att min granne/väninna var vaken sms:ade henne om jag kunde ringa. Jag satt sen o snackade med Birgitta ca. 1 timme, fortfarande inga tårar, jag kunde inte fatta vad som hänt.  På morgonen, då, ja då när jag tittade på honom i transportburen då kom tårarna, då lossnade det. Som jag grät, där låg han min fine pojke, min vackra Tyko var stel o kall.
Jag ville få honom kremerad så jag ringde djursjukhuset i Helsingborg o frågade om de tog emot för kremering en Pingstafton, jo det gjorde de så Birgitta körde mig in, tack snälla för hjälpen. Det var så fint i rummet vi kom in i, de hade tänt ljus o det var dämpad belysning. Veterinären kom in, jo jag hade bett om att få honom dödförklarad. Ja visst var han död, det såg jag ju, men jag ville ändå att en veterinär skulle lysna så det inte fanns något hjärtljud, kanske han bara var avsvimmad, ja hoppet är det sista som överger en. Men tyvärr så hördes ingenting. Så kom de med lilla pappkistan som han skulle läggas i för kremeringen o då brast det....igen.  De kontaktar mig då urnan kommit, det skulle ta två -tre veckor. Många tycker nog att vaddå "det var bara en katt", men han var min katt, han var min kompis.  Älskade Tyko...du fattas mig.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Många kramar! Vet hur det känns. En katt är inte bara en katt, inte mina i alla fall, de är högt älskade och alla jag förlorat är saknade och älskade. Idag är det 10 år sedan Ossian dog, älskad och saknad, även om han inte var favoriten var han mycket speciell. Alla mina katter som jag har och har haft har skapat sina egna rum i mitt hjärta och när de går bort, låses det rummet, ingen annan katt kan komma dit. Själv går jag dit och minns dem oftast med värme och glädje, men ibland kommer sorgen åter och jag gråter stilla av saknad över en älskad vän och katt.
Hälsningar
Görel, Hilda, Zahra och siameserna

Katja sa...

Beklagar verkligen sorgen! :( Det är alltid hemskt att förlora en älskad familjemedlem... så fruktansvärt ont det gör.

Ljusglimten i det mörka är att han fick sluta hemma mitt i livet.
*Varma tröstkramar*
/Katja & gänget